Och sen var det ingen kvar...JA TACK.

Usch. Jag är verkligen måttligt road av manusredigering. Tur iallafall att det inte är en pjäs med någon särskild språklig karaktär, då hade det ju varit svårt att redigera, inte bara tråkigt. Huh, jag saknar den första tiden med Teater Typ, då vi gjorde knäppa Neil Gaiman-pjäser och monologer och skrek efter Buffy ut i publiken. Nu känns det lite...blah. Lite som en vanlig teatergrupp fylld av folk som är mer intresserade av att få något gjort än av att göra något de själva känner är intressant och stimulerande. Fast så är det ju inte. Det hade dock kanske varit lättare om vi bott någonstans där fler delade våra visioner och ambitioner.

Igår såg jag desutom herrarnas friåkning. Ingen Plushenko, vilket naturligtvis gjorde det hela ungefär hälften så intressant (och samtidigt dubbelt så intressant, då det ju faktiskt vart lite spänning gällande vem som skulle ta guldet), men Lambiel åkte bra (som alltid) trots sin fula kostym och var nog väl värd guldet. Led dock med Johnny Weir som var så uppenbart knäckt efter drygt halva sitt program att han snubblade och Kristoffer Berntsson som ramlade två(?) gånger i ett program som jämfört med hans kortprogram känns lite...tråkigt?

Se, det där är så nära en sportkrönika jag någonsin kommer.


(Idag lyssnar jag på: Smashing Pumpkins och Laakso.)