Forever Untitled

Jordens meningslösaste föreläsning. Eller, menlös snarare än meningslös. Och återigen tanken, vadfangörjaghär? Den som jag inte får tänka. Slår den rot för djupt kommer jag att bli galen och rymma. Igen, och jag är för gammal nu, måste skärpa mig, måste ta tag i livet och mig själv och börja bygga något bestående. Sägs det. Men jag vill inte riktigt.

Under helgen såg jag nämligen vad bestående kan innebära och vad det gör med folk. En hel hög med människor som aldrig kände något behov av att lyfta blicken och som aldrig kommer att göra det. De är lyckliga, men det är de som stod bredvid och försökte, men inte kunde, se över sina vänners böjda huvuden som gör att jag får ont i magen. Jag har sett vad som händer med dem när de blir äldre. De blir bittra, sorgliga och fast. Fast i samma spår som de alltid suttit i, med samma människor, samma nöjen, samma allt. Det händer med många. Inte med alla, människor kan stanna kvar i byn och vara lyckliga. De kan tillochmed stanna kvar i byn och fortfarande förändras, men vissa behöver komma därifrån. Jag vill inte att någon jag bryr mig om ska vakna upp om femton år och inse att deras liv inte blev just något mer än Storgatan-rondellen-Lomtjärn-Kanis. Risken finns, och jag får ont i magen bara jag tänker på det. Snällasnällaflymedandukan.

Förutom Vlovs nycklar lyckades jag förövrigt ta med mig bror1s MABD-skiva, mammas bok och bror2s sockar. Smidigt.