Bedridden

Jossan hittade en muskelknut i min fotled igår. Kul. Jag vet att mina axlar och min nacke i princip ser ut som ett juniorscoutläger, men börjar jag få knutar i fötterna också så är det nog dags att stressa av.

Eller så borde jag köpa bättre skor.

Sagda muskelknut har sett till att jag i princip spenderat hela söndagen på soffan med antingen en bok eller datorn i knät. Jag har lyssnat igenom 2-3 Manic Street Preachers-album, något jag inte gjort på evigheter, och kommit fram till att de är ett band jag gärna hade upptäckt när jag var femton, lilahårig och så arg på världen att jag inte ens kunde skrika. Som det blev upptäckte jag dem när jag var tolv, glömde bort dem i sju-åtta år och återupptäckte dem när jag var 20. Jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på dem, jag vet inte ens om jag tycker att de musikaliskt sett är särskilt bra, men det de står för, deras estetik och ideologi går väldigt ofta ihop med min. Judge yr'self och allt det där. Samma sak som drog mig till The Libertines, samma ideologi, även om situationen och estetiken var annorlunda. Döende Walesiska småstäder och London är knappt på samma planet. Samma impulser finns dock både hos storstadsungarna och de som växt upp i alltings periferi.

Synd bara att Pete (precis som Richey) bestämde sig för att självdestruktivitet kunde vara ett konstnärligt projekt. Synd för honom då han blev om möjligt ännu trasigare, synd för oss som avgudade honom som ser en av våra hjältar försvinna i en oproduktiv dimma, utan några som helst konstnärliga ambitioner eller någon form av fokus kvar. Richeys fans kan åtminstone minnas honom med ett romantiskt skimmer, Pete tog vår hjältedyrkan ifrån oss. Jag misstänker att det finns en läxa att lära där någonstans, att hjältedyrkan faktiskt är precis så dumt och skadligt som min mamma säger, men Petes fall påminner mig varje dag om hur vidrig och grå verkligheten är.

Ergh, jag svammlar och skulle egentligen vilja skriva något klokt och insiktfullt om det här, men jag har så svårt att vara klok och insiktsfull (för att inte tala om strukturerad och begriplig) när det gäller musik. Det är så djupt knutet till identitet och känslor och min syn på världen att jag ibland har svårt att komma ihåg var jag slutar och melodierna börjar.