O åller att’n gnäll o kreum o kreus...

...för sådant gör väl inte jag?

Eller jo, men inte idag. Idag är en Euskefeurat-dag. En dag när man lyssnar på Euskefeurat, inte en dag när man är euskefeurat. En sån dag var det (uppenbarligen) igår. Sömn, lång startsträcka och fyra koppar kaffe gör saker uthärdliga idag, tillsammans med gamla Euske-skivor, älvdrömmar och rökt sik. Norrbottensdelen av mig är uppenbarligen igång på alla cylindrar. Det är rätt skönt, då den är den absolut mest lätthanterliga versionen av mig, den jag faktiskt kan hantera och kontrollera till en viss del. Den är visserligen lika lättirriterad som de andra delarna och har dessutom tendensen att ha mycket dåligt tålamod med svammel, vilket gjorde att jag även idag var tvungen att bita mig i tungan för att inte förolämpa folk allt för mycket. Folk slösar så mycket tid med oväsentligt tjaffs iband att jag blir helt kolerisk.

Vem lurar jag? Jag är helt kolerisk.

Fast Norrbottensdelen är ganska nöjd med livet i allmänhet. Det är nog jag egentligen också, trots mitt konstanta gnäll på allt som är fel. Det är det där med hjärtslagen ner genom kroppen, ner i jorden och sen upp igen genom fötterna och upp genom hela mig och ut genom huvudet för att smälta ihop med omgivningen, och egentligen vet jag inte vad jag menar men jag antar att det är så alla känner för det som är hemma. Så som jag känner för Norrbotten, delar av Umeå och London på en och samma gång. Platser där det finns ett Kattisformat hål där jag passar in, där andra människor inte nödvändigtvis är viktiga, bara önskvärda.

Kolerisk och flummig? Bra dag, uppenbarligen, och jag är så lik pappa att jag blir rädd förmig själv ibland.

Egentligen, borde jag packa upp lägenheten, som fortfarande bara är halvinflyttad efter jul, men motivationen är låg. Det finns böcker att läsa, saker att skriva, musik att lyssna på och snö utanför fönstret som behöver stirras på innan det blir mörkt. Det finns viktigare saker än att få upp kläderna ur säckarna de ligger i och få upp bilderna på väggen.