Klink.

Hela staden tycks ha tryckt på paus, varför har jag inget att göra? Inte för att jag skulle kunna göra något, för jag har fortfarande en sträckning i foten och jag vet jag vet att jag gnäller men det gör ont. Jag kanske helt enkelt har haft dagens aktivitetsdos, tvåtimmars fika på Rost med Johan, till de vänligt men bestämt bad oss gå därifrån. Mitt hår luktar fortfarande matos, men kaffe någon annan gjort och sällskap är värt det. Jag borde antagligen plugga, men kan inte koncentrera mig. Det händer säkert något i Umeå som jag skulle uppskatta, men jag har ingen partner in crime och jag må ha kunnat gå ut på egen hand en gång i tiden, men det går inte längre. Så jag sitter inne i en nystädad lägenhet och lyssnar på Ed Harcourt och The Indelicates och längtar efter la familia. (Sidoeffekt av Ed, antar jag.)

Lugna helger var bättre när jag fortfarande åt godis.