There are hurdles here.

Igår. Ville jag zappa bort min klass så jag kunde få vara ensam med vår lärare och diskutera sekundära världar och berättarröster och Nangijala-som-det-slutgiltiga-provet och fantasins skaparkraft. Tyvärr kan inte klassen zappas bort. Suck. Nittio minuter är inte nog mycket tid för att kunna ha en begriplig och väsentlig helklassdiskussion om en bok, än mindre två. Nåväl. Det är ju inte så att jag inte kommer att läsa fler litteraturkurser under min utbildning.

Idag. Är jag ovanligt pigg och lugn. Kom hem vid halv ett efter att ha ockuperat en soffa i ett overkligt stort vardagsrum i fem timmar, midnattsdiskade, sjön Rumble Strips-låtar (stackars, stackars grannar) och var pigg. Ungefär till jag gick och la mig. Jag var helt utslagen efter typ tio minuter. Bra. Jag sover illa i vanliga fall, att sova bra är en behaglig omväxling. Sen vaknade jag och det var sol ute och kråkor i björkarna. Inte riktigt vår, men nästan. Födelsedagsväder, och då en del av min hjärna är ungefär fem år gammal så blir jag glad och hoppig så fort det börjar dra sig mot april.

Nu lyssnar jag på Kid Harpoon, och i min hjärna är det soligt och varmt och Alfie har djävulsmasken på axeln. Återigen, superskarpa minnen, superstarka minnen, som gör att jag älskar musiken så att det nästan gör ont och inte kan få andra att förstå varför. Nambuccanostalgi, längtan efter den platsen, de människorna, söndagseftermiddagarna med böcker och cider och inramlade Thamesbeatbohemer på scenen. Barrie och Dan, dansande bakom dj-bordet, hattstölder, godis från booze nest och promenader över till Camden. Kvällsbussar genom ett stängt city. Sista tunnelbanan till H'smith. En del av mig kommer alltid att ha hjärtat i London.

Jag måste ut och gå.