Jag har blåmärken på revbenen. Sidoeffekt av att det fanns två fåtöljer vid stereon på Berghem, att jag var tvungen att sitta där (Vilgotson var fastkopplad i stereon eftersom jag i ett sedvanligt irritationsryck hade utropat mig själv till musikdiktator och fan heller att någon annan ska peta på honom utan min tillåtelse, då bits jag), att Jos satt i den andra och att J ville få plats. Armstöden var hårda, och jag och J må vara små människor (på olika sätt, han är smal och jag är kort), men fåtöljen var inte särskilt stor. Nå, jag fick spela Black Wire och ingen protesterade. Jag fick dessutom beröm och whiskey för min stereolagningsförmåga ("man petar på allt, fungerar inte det klipper man till den") . En lyckad fest. Jag är fascinerad av att jag överlevde hemfärden, att cykla ned för Tunnelbacken på fyllan är aldrig en bra idé, och det är extra dumt på vintern. Kvällens farlighet. Farligheter är bra, jag behöver fler sådana. Sen kom jag hem och skrev fantastiskt felstavade LJ-inlägg. Idag är mitt hår likadant som det var igår och jag vill ha en Sensible Sunday. Det kommer jag inte att få.

Nackdelarna med gårdagen är lätt räknade. Jag söp bort en vante min farmor stickat och idag vill jag ha Toms kopp.


Drygt tre timmar senare:

Åååååh, kan inte den här dagen bara ta slut så jag får gå och lägga mig igen? Jag har inte ens idats tända taklampan idag, jag har ju bara traskat mellan datorn, soffan och sängen. Jag är helt enkelt ingen rolig tjej idag. Dessutom är jag stört oförberedd inför seminariet imorgon. Berit dödar mina ambitioner, The Shining törs jag inte läsa överhuvudtaget. Urk.

Nu har jag ätit choklad och tänt taklampan. Det tar sig.