Town that makes no sound, the real deal.

Älvsbyn är riktigt, riktigt konstigt. Det finns knappt några människor i byn som verkar bry sig om musik mer än som något som råkar spelas i bakgrunden. Extra tydligt blev det i torsdags, då jag myglat mig in på gymnasiet och högstadiets gemensamma betygsvaka för att se Laakso som av någon anledning spelade. Kvällen blev dels ett bevis på att Älvsbyns ungdomar är ganska tråkiga, dels ett finfint exempel på hur man inte ska organisera en spelning. Att ringa Luger och fråga vilka band inom en viss prisklass som är lediga är inte tvärsmart, då man då kan råka få ett indieband som ingen i publiken utom lokalpressen, hennes medföljande vän (jag) och möjigtvis en till överhuvudtaget har hört. Om man sen ställer sagda band på en scen i en gigantisk gymnastiksal bör man se till att man inte har saker som händer i resten av Folkets Hus samtidigt. Sen bör man gå ut och vråla till alla de som hänger utanför att ett band går på scenen nu och att de är bra, oavsett vad man själv tycker.

Laakso var dock bra, jag blev nöjd, även om spelningen var mycket surrealistisk.


För er som faktiskt bryr er om vad ni lyssnar på: Sommarblandbandsinlägg!

Delirium Tremens - The Circus Song
M.I.A - Hit That
Architecture in Helsinki - Heart it Races
Mushman - Spaceman
Love is All - Make Out, Fall Out, Make Up
Au Revoir Simone - A Violent Yet Flammable World
Mumm-Ra - Cute As
Mates of State - Fraud in the 80's
Muscles - Chocolate, Raspberry, Lemon and Lime


These illusions of grandeur will save us from wasting away, så det så.