Fake a heart attack and get out of here.

Jag åkte tillbaka till Umeå imorse. En vecka i Älvsbyn, och jag satt som vanligt och kämpade mot tårarna på tåget. Jag är kluven och mentalt hemlös för det allra mesta, men byn är mitt första hem och det är alltid lika hemskt att fara därifrån. Älvsbyn har en speciell skönhet på morgonen när gatorna är tomma och nyplogade, träden vita och världen täcks av moln som gör marken skuggfri. Det är en av få platser där jag känner mig trygg och förankrad i mig själv och jag hade behövt mer tid att landa och hitta balansen. Uppsatsmonster härjar dock vilt i mitt liv och även om jag kan vara ruskigt ineffektiv i Umeå också så blir det inte ens hälften så illa som det lätt blir i Älvsbyn, med lediga bröder och fäder i huset och de närmaste vännerna fem minuter bort.

Nyårsafton var rätt ok. Sjukt god middag, fantastiskt sällskap och avsked av ett riktigt besvärligt år. Tolvslaget spenderades på en balkong med andra bittra människor, vilket var rätt skönt. Även om varje nytt år innebär att jag kommit längre bort från De Jävliga Åren har jag svårt att fira att tiden går, för folk bara dör och försvinner och förändras. Jag är osäker nog i världen utan förändring, tack så mycket.