Min elit.

Imorgon ska jag packa, för på kvällen åker jag till Morran och huset. Den plats som hela min barndom stod för allt bra i världen. Den plats som fortfarande bär flest spår av min uppväxtstids största idol. Hans piano finns kvar, hans böcker, den gula toaletten där han gömde sig från sina barnbarn med DN, hans träslöjdsprojekt och myntrullar. Så mycket av det som var han finns där, och trots att han är död så är han ändå så tydlig i det huset att det känns som att han finns kvar. Särskilt tydligt är det när stora lillebror går genom hallen, för då knarrar golvet precis som av morfars långsamma, hjulbenta steg. Nu bor min pyttelilla mormor ensam i det jättestora huset. Min pyttelilla, infernaliskt tjuriga mormor som börjar bli gammal och förändrad, men som plötsligt vill ha två av sina barn med familjer hos sig på julafton trots att hon vet att det kommer att bli högljutt och jobbigt. Det ska bli roligt, jag har inte träffat några av mina kusiner sen innan jag for till London.

Men en jul utan farmor och farfar (som vi firade jul med fram till de dog) är fortfarande en ganska konstig jul. En jul utan att farfar skrattar så att han måste ta fram inhalatorn under Kalle Anka, en jul utan att farmor tycker att vi ger henne för mycket mat och julklappar och därför får extra mycket av båda delarna, en jul utan hennes halvmånar och hans nattsvarta chokladknäck är en konstig jul.

Och ja, jag är, och har alltid varit, bortskämd på familjefronten.

Idag skriver jag uppsats som en glad liten iller. Ridderliga analfabeter (även kända som "inpiskade slagfältshuliganer" i en av böckerna jag analyserar), pre-raphaelitiska damer, germanska hjältar ("som Paris Hilton, fast med skägg och svärd" // Amy) och amoraliska gudavärldar snurrar i mitt huvud tillsammans med kaffe, tranbär-och-vit-chokladkakor och Narnia-soundtracket. Medeltidsnörderi, språkpetande, episka orkesterarrangemang och koffein passar mig rätt bra.