Jag känner inte igen mig själv.

Att sova på ett täcke och under ett annat är ungefär som att sova på moln. Då gör det inget att man drömmer att man blir kidnappad av Paris Hiltons föräldrar som dessutom förstör ens cykel. Jag skyller på nattvardsvinsartad glögg och lätt vältrande i nojor med Johan. Det kan förklara stressdrömmarna (att drömma att man försöker springa någonstans i en halvmeter slask samtidigt som de nya husen på Mariehem sprängs runt om en är ganska jobbigt). Men stressdrömmarna gjorde som sagt inget, för jag sov på fluff, med fluff i hela hjärnan eftersom jag mitt i det lätta nojvältrandet kläckte ur mig att jag faktiskt tror att jag förtjänar det här, att jag får trivas med något helt plötsligt och inte behöver sabba det genom att noja ut. Duktig Kattis, ytterligare ett steg upp från de självmordsbenägna älgarna.

Dessutom har allt det hjärnutrymme som frilades när jag i självbevarelsedrift stängde av oron blivit tillgängligt och jag kan plötsligt prata om kopplingar mellan mytologi och historia och de olika typerna av identitetsbygge som kommer med de olika sätten att behandla sitt förflutna. Jag kan tänka på hur lokal och regional kultur färgar populärkultur och utbildningoch hur mycket jag tycker om att peta i sådant och försöka förstå vilka markörer som används i olika populärkulturella verk (jag måste läsa om Vittula). Jag kan utveckla och uttrycka teorier om varför Winges nationalromantiska fantasier används framför realistiska och historiskt korrekta illustrationer och jag tror jag förstår motiven bakom. Hurra!

Nu ska jag färga håret och läsa litteraturhistoria.