Nörd ända in i märgen.

Även om Jan Guillou är irriterande självgod och hans språk är väldigt, väldigt tråkigt är han bra på att berätta historier. Arnböckerna är de enda av dessa jag uppskattat, då de var utmärkt underhållningsläsning för en medeltidsnörd i sextonårsåldern. Och även om hans envisa uppdragande av Sveriges-vagga-i-Uppland/Götaland-konflikten och hans ständiga antydningar om en möjlig sanning bakom hans fiktiva tempelriddare Arn gör att historienörden i mig får kramp så är hans uppgörelser med vikingamyten som "fnosk" mycket underhållande.
Hans behandling av de förvirrande skeendena i striderna mellan den Erikska och den Sverkerska ätten, folkungaupproret och Birger Jarls ursprung och gärning gör dock denna period i svensk historia begripligare, så jag kan leva med att han irriterar mig.

Att försöka trycka in tre av spåren i hans berättelse (Arns ungdom, hans tid i Jerusalem paralellt med Cecilias tid på Gudhem och striderna om makten i proto-Sverige) på knappt två och en halv timme var kanske inte väldens bästa idé. Arn - Tempelriddaren är en väldigt, väldigt stressad film. Men, jag fick utlopp för mitt medeltidsnörderi när jag i filmens första kvart nästan applåderade åt lille Arns nålbundna vantar. Sen fortsatte resten av filmen så. Jubel över kläderna, miljöerna och ridscenerna (det märks att Joakim Nätterqvist är ryttare in i ryggmärgen), smågrimaserande över det stressade tempot som gör historien onödigt snårig och skådespeleriet stolpigt (även hos elit som Stellan Skarsgård och Bibi Andersson). Hade man haft mod och pengar att göra tre filmer (eller gett sig upp mot tretimmarsgränsen) istället hade det hela blivit begripligt och gjort böckerna rättvisa. Som det är nu blir filmen en rörig tavla målad med snygga (och dyra) färger.
Men. Filmen hade ett gäng ljuspunkter. Gustaf Skarsgård som Mystisk Läderklädd Man I Skog. Pappa Skarsgårds ilskeutbrott som Birger Brosa. Bibi Anderssons sadism. Saladin.

Äh. Vill man se småromantiserad korstågsskildring så rekommenderas Kingdom of Heaven. Vacker, mäktig, halvrealistisk och, viktigast av allt, den är begränsad till att berätta en historia ur en mans synvinkel, vilket gör den begriplig utan att man behöver sitta med ett historiskt referensverk i knät för att filmskaparna koncentrerar sig på hångel i björklundar istället för ordentliga förklaringar av de historiska skeenden som påverkar karaktärerna. Dessutom har prinsessan Sibylla de mest fantastiska kläderna någonsin och Saladin är så cool att tillochmed Jeremy Irons ger upp.

Vill man se svensk/nordisk medeltid kan man se Ronja. Svensk skådespelarelit, vackra naturbilder, ok korrekta kläder och en väl berättad, vacker saga.