Apdag. Och inte orangutangbabydag, mer babianrövsdag. Alla planerade aktiviteter inställda på grund av senadrag i livmodern. Följdaktligen har dagen spenderats med min gigantiska arvegodspalestinaschal lindad runt min mitt (den är både värmande och supermjuknött och fungerar faktiskt bättre än någon av mina yllefiltar), hinkandes hett té och längtansfullt blickande ut genom fönstret. Där ute har det varit antingen paniksnöande eller soligt. Jag skulle ha tränat, promenerat och pluggat, men tji fick jag och nu måste jag plugga över helgen istället.

Tur att jag har:
1. Sagda schal.
2. Té.
3. Halvful utsikt. Hade jag varit hos mina föräldrar, med deras fantastiska utsikt över berg och skog, hade jag börjat gråta en sån här dag.
4. Laura Marlings album. Mycket fint.
5. Väldigt mycket varmvatten i duschen.
6. Gott om böcker.
7. En inbjudan till vad som utan tvekan kommer att bli årets fest.


Natten till igår drömde jag om ett försök att ta mig från Heathrow till huset på Castlenau. The Kinks spelade på bussen. När jag väl hittade huset hade det förvandlats till mormor och morfars hus i Tierp. Mormor var hemma och, tämligen förvånande, även morfar (han har varit död i snart fem och ett halvt år). Efter den första förvirringen insåg jag att han faktiskt såg ut som de åttisju år han hade varit om han fortfarande levt. Liten, böjd och bräcklig, med rädsla och trötthet i blicken. Riktigt gammal. Åldrad. Så som han aldrig riktigt blev. Jag började gråta så häftigt att jag väckte mig själv. Jag saknar honom fortfarande så oerhört mycket, men jag är samtidigt tacksam för att han fick dö utan att först ha knäckts.