Jag misstänker att mina ben fortfarande inte tinat sen igår. Jag fryser inte, men det känns som om jag har iskristaller i lårmusklerna. Urgh. Fast, det var det nog värt. Det var länge sen jag gick hem helt ångestfri från en utekväll. Det var antingen snön, Josefin i telefon från Västerås eller dansandet till Last Post on the Bugle tidigare som gjorde det. Eller eventuellt förfesten som var rätt kul och involverade Singstar (jag börjar komma över min karaokeångest, men min teknik och mitt register är helt åt helvete skit nu mer), en korkskruv som gick av, knäppa klasskompisar och ex-klasskompisar samt Björn som skrattade så han grät när jag fick förmig att prata om homoerotiska undertoner i Harry Potter.
Att sen surra med Jos på hemvägen och svära långa ramsor över kylan och det faktum att jag är komplett vansinnig höll mitt huvud över ytan. Josefin är alldeles för bra för att bo långt bort. Det är bra att hon ska flytta upp igen. Det där med att alltid få panikångest och dödskänslor på vägen hem från utekvällar har börjat oroa mig, men det är förmodligen bara en sidoeffekt av skitvädret och någon form av vuxenhet.
Slutsatser efter kvällen i övrigt? Det är kallt så inihelvete att stå i kö i Converse. Och jag borde lyssna mer på The Libertines. Även om det gör ont och är konstigt att lyssna på just andra skivan här, när alla minnen till den är från London och ett helt annat liv. Dock var valet av låt fantastiskt, den är förmodligen bäst på hela skivan.

Mamma och pappa har sålt farfars hus. Det känns konstigt att alla han och farmors saker ska in i ett förråd och att ingen kommer att se dem längre. Så länge huset fanns kvar så var de inte lika långt bort, men nu blir det så slutgiltigt att de är döda. Det var ju inte det huset de bodde i när jag var liten, men huset i Luleå sålde de själva och alla möbler följde med till Älvsbyn och framförallt så var de med, bägge två. Innan farmors demens gjorde att hon inte kunde bo hemma längre och innan farfars kraschade rygg, knän och höfter låste fast honom i rullstolen. Nu försvinner en stor del av vad jag har hakat upp mina minnen av dem på.
Å andra sidan, så kan mamma och pappa vara skuldfria femton år innan pension. Det är det väldigt få med (renoverat) hus, bil och fyra barn och klart medelmåttiga inkomster som är.

Jag drömde om hårborstar som blev till flygande fiskar om man tappade dem där elkablarna går över älven vid bron. När jag vaknade var jag helt övertygad om att min hårborste var en död fisk. Tur att jag har koll på det här med verkligheten.

Alla borde lyssna på Jeremy Warmsley. Faktiskt.