Adolescent concerns / A record collection, reduced to a mixtape...

...headphones on, I make my escape.

Min andlige ledare Eddie Argos bidrar med dagens rubrik och tema: blandband (ett litet), fast via internet. Eddie är en fantastisk, överdrivet lång man med imponerande ögonbryn och brist på sångröst. Hans band Art Brut är ett kriminellt underuppskattat gäng. Deras senaste singel, Nag Nag Nag Nag är soundtracket till stora delar av mitt liv just nu. Tonsatt åldersångest, precis som The Indelicates Sixteen. Sångerskan Julia var en av originalmedlemmarna i The Pipettes. Då hennes avhopp resulterade i att hårfärgsmönstret (en blondin, en brunett och en rödhårig) bröts samt att Gwenno (som jag har svårt för) kom in i bandet sörjer jag det en aning. Å andra sidan så är The Indelicates rejält roliga (bara det att de har en låt som heter Waiting For Pete Doherty To Die borde vara anledning nog att avguda dem).

Lite mindre pop, och lite mindre texbaserat, är australiensiska The Valentinos. Visserligen låter de som Bloc Party, the Rapture och hundrefemtitolv andra 80-talsaktiga, Joy Division/New Order-besatta post/funk/electropunkband (haha, den genrebenämningen var usel nog för att ge mig jobb på NME...), men det behöver ju inte vara något dåligt. Nu råkar jag gilla hetsig post/funk/electropunk, så deras Sell Yourself passar mig alldeles utmärkt. Jag bör dock inte lyssna på den när jag cyklar, då kan det hända att jag slår ihjäl mig.

När jag ändå skriver om musik jag inte bör lyssna på när jag cyklar...Larrikin Love borde alla lyssna mer på. Just nu bör hela världen förstå hur fantastiskt bra Ribbon Dance Mews är. Det här bandet är miltal från Franz Ferdinandartad discopunk och Coldplaytråkiga band, vilket stora delar av den brittiska musikexporten tycks bestå av. Larrikin Love är för tillfället på turné, och de har visat sedvanlig god smak när det gäller förband. Både Kid Harpoon och Jeremy Warmsley är med, och jag är bitter för att jag bor i fel land...igen. Därför tänker jag ladda upp Nambuccafavoriten Kids Running Through Tunnels och Jeremys The Young Man Sees The City As A Chessboard.

En av årets bästa låttitlar (äh, förra året, men jag hittade dem inte för än i år) står Shout Out Out Out Out för. Chickensoup For The Fuck You är bra om man har bråttom någonstans. Eller om man bara vill tänka på en fantastiskt rolig låttitel. (De har förövrigt gjort en låt som heter Procrastinator's Fight Song också, vilket skulle kunna vara en alternativ rubrik på det här inlägget...)

Oxfam Glamour Models är ett band jag misstänker att alla utom jag finner helt olyssningsbara. Kick Out The Grams är ändå en bra låt när omvärlden blir påträngande väluppfostrad och illamåendeframkallande korrekt. (Eller är det bara jag som får spelpå sådant?) När Hilary Duff släpper ett nytt album och Britney gråter på rehab kan några minuters verklighetsflykt och pubertala försök till att vara kontroversiella kännas rätt bra.

Avsluta tänker jag däremot göra med något vackert. Ooberman gör storslagen, intrikat och somrig musik. Carried Away bör lyssnas på med solen i ögonen och på mycket, mycket hög volym. Sen lyssnar man på texten och...det blir ännu bättre, tro mig.


(Egentligen borde jag sova eller tentaplugga. Jag har dock ätit choklad och är sockerspeedad samt väntar på att mina sängkläder ska bli färdigtumlade.)