For maximum effect.

1000-ordsvallen är passerad. Hemtentajävelskapet kan anse sig spöat. Kanske. Jag misstänker att jag (som vanligt) har tappat huvudet helt och skriver i ren förvirring, men det har ju fungerat förr.

Våren försvann. Lite. Söndagskvällen spenderades med mentalt nävhyttande åt eventuella vädergudar som leker med mina känslor på det sättet.

Tidigare idag ägnade jag en rätt god stund åt att leta igenom massor med gamla blandskivor på jakt efter en låt som för ett helt gäng år sedan av en enhällig bekantskapskrets (minus Anna då, men hon och jag var nästan samma människa på den tiden, så det gills inte) utnämndes till dels Världens Mest Irriterande Låt, dels Det Slutgiltiga Beviset På Att Kattis Inte Är Riktigt Klok. Jag hittade den inte och bestämde mig för att vara social istället. Jag är dock inte den som ger upp, och satte mig därför ikväll och gick igenom massor med gamla skivor. Vissa hade inte spelats på säkert tre-fyra år. Då, till slut, bland mexikansk EBM, tysk leksakssynth, hundratrettiotolv dåliga postpunk/gothlåtar, lite riot grrl, svensk folkmusik, dansk industri, tysk darkwave, svensk gammelindie och en och annan Britney Spears-låt hittade jag den: Legendary Pink Dots - Shaving My Neck. Den är fortfarande bra, men jag förstår till viss del mina vänner. Edward Ka-Spel har en mycket, mycket irriterande röst. Jag tror tillochmed han är värre än James Rocks när han är som värst. Och då är det illa.

Poängen? Mina gamla blandskivor är roliga att lyssna på. Och jag har hunnit med en hel del subkulturer och musikstilar.