It's kicking at my hips...

Gråväder. Serotoninvansinnet försvinner, det ligger en grå filt över mitt huvud som jag inte riktigt ids flytta på och jag undrar om det är så här jag tänkt göra resten av livet? Trygg och lugn under en grå filt för att komma undan gallskrik och hysteri när jag ser hur fort saker glider mig ur händerna. Jag vill ha en värld som pausar så att jag hinner reda ut den, tänka klart och förstå saker innan jag måste agera.

Johan ringer och det är bra att det finns någon som är lika uttråkad. Det är inte bara mig det är fel på, jag är ingen utomjording, det är bara inbillning.
Jag pratar med mormor och kommer på mig själv med att sitta och nypa mig själv och le när hon frågar om jag trivs. Trivs? Visst, jag har vantrivits värre, men jag har rastlöshetskrypningar i hela kroppen. Allt är bra, lugnt och mina problem är sällan större än att sömn eller en timmes halvhysteri inte kan lösa dem. Men jag sitter likväl under en metaforisk grå filt och undrar/hoppas om jag kommer att kvävas snart.

Det skulle vara kul att ha något att skriva om som inte är gnäll. Som att jag cyklade runt universitetsområdet i närmare en timme och dansade inne på en av damtoaletterna på UBtills jag ramlade genom dörren och nästan landade på en städerska igår innan omtentan för att inte få rastlöshetsspel. Som att jag och Harriet skrattar åt saker ingen annan ser humorn i. Som att min mamma håller med mig om att jag beter mig som en elvaåring.
Eller varför inte allvarliga saker? Som att jag vill skrika och kasta saker på hälften av alla människor jag ser på tv. Som att jag är orolig för min syster. Som att jag drabbas av panikilska varje gång någon suckar uppgivet och skrattar lite åt min oförmåga att anpassa mig till det som förväntas av mig. Som att jag inte ser några alternativ jag har minsta lust att leva upp till erbjudas sådana som mig.
Eller varför inte skriva om positiva saker? Jag är jämförelsevis frisk, har en utseendetopp, klarar förmodligen av skolan rätt ok (förutom den förbannade omtentan), har fantastiska vänner och så mycket musik i blodet att jag inte kan komma på något annat sätt att förklara för folk vad det är som är så fantastiskt utan en totaltransfusion.

...and it drives me bloody mad.