Late night partners

Jossan ska jobba natt, jag och Anna jobbar eftermiddag, så igår satt vi i Jossans halvtomma rum i hennes föräldrars hus. Socker och té och mer té och samtal om saker jag inte borde veta, inte är säker på om jag vill veta och som jag definitivt inte behöver veta. Men jag fick ur mig saker, fick skratta så jag grät och återknyta band till människor som blivit alldeles för perifera i mitt liv. När jag och Anna skulle tillbaka till byn var världen så vacker, guldljus och dimma mellan löven, över älven, att vi körde omkring i en timme, med de grå barnen och de andra främmande folken talande genom oss. Skogen är stor och vägarna är tomma klockan tre på natten, men för det mesta är det skönt att kunna existera i en egen verklighet, utan andra människors försök till att forma den. Att hålla sig i rörelse underlättar isolationen.

Det finns inga vassa kanter, inget som får mig att vilja kräkas eller svimma här. Då är tristessen faktiskt ett lågt pris. Lugn.