Snurra min jord.

Allt påminde om före, efter, och den allra jävligaste varianten, då. Det var 02 och Vapen & Ammunition kom ut den våren. Kent påminner mer än något annat om det året, vilket gör att det är en balansgång att lyssna på dem. Jag får stenhårda yrkesmördarfantasier av de senare skivorna, tar ut stegen och blänger arrogant på omvärlden, samtidigt som allt bara rasar och jag blir helt hudlös och panikslagen för det är så mycket som beror på den våren. Som beror på att jag mitt i en nedgång träffade J - och älskade honom så mycket att det blev fritt fall när vi gled isär. Som beror på att ingen annan efter det känts lika mycket. Som beror på att morfar mitt i alltihop dog. Som beror på att jag av någon anledning inte kunde säga stopp-jag-pallar-inte, trots trötthetshallucinationer och golv som min rädsla fick att gå i vågor. Som beror på massor av saker som jag inte längre kan/vill minnas.

Problemen är inte lika akuta längre, jag har slutat vråla, slutat slänga mig med huvudet före in i svärtan. Efter det året slutade saker att kännas lika mycket, jag hittade saker som bedövade, dövade, flyktvägar och verktyg för att kunna leva med gallskriken och rädslan. Jag hittade murar att hålla mellan mig och andra människor. Men FF får fortfarande mina händer att darra och stormvindarna att yla i huvudet.