Fail. Fail, fail, fail. Flail.

Det förra inlägget skulle egentligen handla om att Tillbaka till samtiden är ett hemskt bra album (även om Depeche Mode måste sitta någonstans och undra vem som stulit det som skulle bli deras nästa album…). Tyvärr så blev det kapat av Kent-minnen och till dessa hörande humörsänkningar. Sådant händer ibland, jag har helt enkelt inte särskilt bra fokus på det jag skriver. Eller på mitt humör, för den delen. Humöret har dessutom varit mer än vanligt instabilt ett tag. Jag skyller på mörkret och tröttheten, för det är mycket enklare än att erkänna att det finns externa och interna skäl till nedgången som jag skulle kunna fixa. Jag vill inte fixa, det är skrämmande och ansträngande. Det är lättare att hitta redskap för att överleva mörkret (titta på julpynt, håll dig varm) och tröttheten (koffein, sömn, skratt, sysselsättning) än att fixa de oberäkneliga externa skälen och de djupt liggande och obehagliga interna.

Praktiken är fortfarande tröttande (fem på morgonen är inte en vettig tid att kliva upp) men satan i gatan vilken nytändning den har gett. Nu kan de mest tiltade och verklighetsfrånvända lärarna på universitetet dränka mig i oväsentligheter hur mycket de vill, jag har ändå fått målet med utbildningen i siktet igen. Grammatiktugg och lösryckt teoretiserande kan jag överleva, så länge jag då och då påminns om varför jag ville bli lärare från första början. (Varför? För att jag hade lärare som förändrade mitt sätt att se på saker såväl som lärare som gav mig hjälp och redskap att överleva livet. Jag vill att mina yrkesgärningar ska märkas i någons liv på det sättet.) Jag har dessutom fått en självförtroendekick gällande mitt skrivande, även om jag bara skrivit planeringar och kursmålskonkretiseringar. Uppsatshelvetet jag ska producera under december känns plötsligt som ett mycket mindre hinder att forcera och med tanke på hur min uppsatsångest brukar se ut så är allt som inte resulterar i gråt, illamående och ångest bra.

Men fortfarande. Mörkret är dräpande. Idag smälte snön utanför kontorsfönstret bort och det kändes i energinivån, som sjönk drastiskt. Att jag dessutom bara var på praktiken för att inte distraheras av Internet eller ljud utifrån korridoren gjorde mig ju inte direkt piggare och gladare, men det faktum att jag nu ligger 250 ord plus på min skriftliga praktikuppgift talar sitt tydliga språk. Pigga ögon och fluffig svans är inte nödvändiga faktorer för min produktivitet. Annan lokal än hemmet och INGET INTERNET är dock ganska viktiga beståndsdelar. Jag distraherade mig själv med sarkastisk kurslitteratur, min handledares youtube-tittande och varm choklad (ett mycket viktigt vapen i kampen mot mörkret, framförallt då praktikskolans kaffeautomat serverar ren garvsyra) istället.

Det som äter mig inifrån är dock inte mörker, det är bara gråhet och meningslöshet och spänningslöshet och trots allt som är bra i mitt liv just nu tar jag mig inte över ytan. Det börjar bli så illa att jag funderar på att dra en repris via post-it (gammal beryktad metod, ny mottagare) bara för att slippa ensamheten. Magkänslan varnar mig, men en annan del av mig tror att jag brydde mig mer än vad jag trodde. Problemet är ju att jag vet att min magkänsla inte är att lita på, den har mer att göra med vad jag ätit än något annat.

Jag skyller skiten på Jocke Berg.