Heart is an engine going nowhere

Att klockan är nio och jag inte är gudjävlarjagmåstegåochläggamig-stressad är skönt. Att jag dessutom har varit mitt eget sällskap hela dagen och fortfarande inte vill köra huvudet genoom en fönsterruta är skönare. För det mesta kommer jag inte så bra överens med mig själv, men efter hemresa i sol, träning, en timslång dusch och mammasamtal verkar jag vara lugn nog. Jag lyssnar på världens bästa Kat Flint (Shotgun Wedding är ny för mig och det är så fantastiskt vackert att mitt hjärta kristalliseras) och försöker bestämma mig för om jag ska skriva Ett Brev eller inte, och vad jag i sådana fall skulle skriva. Det skulle vara mycket lättare om jag inte stått i hår- och röstvolymkön när de delade ut relationsskills. Nu gjorde jag inte det, så jag har fågelfångarhår och kan kula sönder folks trumhinnor men kan inte ens räkna ut vad jag känner för en människa.

Men det finns snö och suddiga stjärnor och en vitgul himmel som blir nästan neonskarpt turkos när solen går ner. Det finns vänner som man glömmer bort att man saknar tills man sitter på deras säng och fnittrar åt sin egen klantighet. Det finns mango, varma duschar och polkagrisdoftpåsar. Det finns röster och ljud som gör att inga smådjävlars vrål hörs längre. Det finns elever som skriver om kakor. Det finns tjocksockar, silvertrådar bland det grå, frottésälar och mammor. Det finns så mycket bra, som gör så att jag ibland kommer ihåg att världen inte är så hemsk ändå.