Bloggblandband.

Jag fick The Nationals album Alligator i julklapp av min morbror. Jag hade inte hört demförut, men har ägnet de två senaste veckorna åt inlyssning och upptäckt ett fantastiskt band. Som en korsning mellan Interpol (mestadels i sången) och Idlewilds lugnare stunder med lite Out-of-Time-REM, ungefär. Brainy kommer från förra årets Boxer och är bland de allra bästa. Ytterligare en fullträff från mannen som introducerade Björk, Courtney Love och Ed Harcourt i mitt liv, med andra ord.

Los Campesinos! är mycket, mycket brittiska, unga och skramliga på samma sätt som Arcade Fire är skramliga, men yngre, gladare och hyperaktivare. This is how you spell... Hahaha, we destroyed the hopes and dreams of a generation of faux-romantics är inte bara en fantastisk låtitel, det är även en sjukt bra låt.

Ett annat gäng skramliga britter är Mystery Jets, ett band med en trummis på sång, en trummis som dessutom spelar på köksredskap, har stort rödlockigt hår och går med käpp trots att han bara är drygt tjugo. De är frånn Eel Pie Island vilket nogkan förklara en del av deras ganska speciella typ av excentricitet. You can't fool me Dennis är hursomhelst ett fantastiskt stycke skimrig, småudda pop. Enligt rykten börjar de spela in ett nytt album nu i januari.

För alla som fastnat för Jack Penates spattiga, femtiotalsinspirerade pop borde The Rumble Strips vara en trevlig bekantskap. Sångare Charlie var tidigare medlem i underbara Vincent Vincent & The Villains som tyvärr tycks föra en ganska sporadisk existens nuförtiden. Hans nya band är dock en fin, dramatisk och småspattig ersättning. Motorcycle handlar om hur ensamt det är på Charlies cykel eftersom den varken kan flyga eller är en motorcykel. Underbart.

Tom Veks I ain't saying my goodbyes borde vara en självklarhet på varje indiedisco. 'Nuff said.

Bonusspår: Absoluta favoritspåret från överst nämnda Alligator: Baby, we'll be fine.