Det kommer bara leda till något ont.

Ibland, sådana här dagar, när jag har ont i magen av oro och frustration undrar jag om det är värt det, om jag verkligen kommer att orka det här. Utanför mitt fönster snöar det abstrakta subjektet på grusslasket och mitt rum ser ut som om någon släppt en färgglad, tygfylls atombomb på det. Mitt huvud är fyllt med vinglande framtidsplaner och oro för att jag ska välja fel och upptäcka att jag saboterat min livsplan för att jag behöver väldigt specifika fingrar i nackhåret just nu och för att jag inte ska kunna hålla det här flytande hur mycket jag än lägger ner på det. Och jag måste fixa det här själv. Det går inte att ordna med hjälp av föräldrar, vänner, läkemedelsindustrin, självhjälpsböcker, EST, psychics, fuck all. (Inte heller du, Michael, kan ge mig en karta till det här.)

------------------------------

Några timmar senare, när jag har fått prata och lyssna känns det mindre oroande. Vi är rädda för samma saker, nästan, men jag har fått så oerhört mycket övning i att prataprataprata ut saker att jag ofta glömmer att andra inte fungerar likadant. Men jag vet att jag får förklaringar, om jag bara har tålamod, och jag vet att de trots allt stenhårda lås jag satt på vissa grejer luckras upp ibland. A vet, jag vet, och det är väl kanske bara det som egentligen spelar någon roll?