Jag kan inte ha en pianoslinga som rubrik.

Är, egentligen, på praktik, men med lite speciell lösning. Tur det, min praktik är min livboj efter fyra veckors desperation i det ämnesdidaktiska träsket. Senaste hemtentan skrevs nästan i ett stadium av fradgande agitation jag normalt sparar för Jan Björklund. Lustigt, då min lärare nog kan anses vara en antites till den revolutionsinspirerande majoren.

Vad i övrigt?

Umeå Open.
Mando. Mando Mando Mando Diao. Världens underbaraste. Spattiga, tighta, stenhårda och uppspeedade, som vanligt. Hopp och dans och skrik och blåmärken. Helt oreserverad, precis som varje gång jag sett dem.
Los Campesinos! var ungefär exakt vad jag hade förväntat mig. Sjukt kul, sjukt mycket oväsen, dansdansdans, obegriplig Cardiffdialekt och mina lyckliga tjut helt ensamma när mina favoritlåtar annonserades.
Christian Kjellvander som en kompakt vägg. Galet vackert och helt befriat från publikfrieri. Noll mellansnack, inget extranummer och förlängda mangelversioner av låtarna. Särskilt Rid var helt underbart atonal i verserna och Portugal är fortfarande min bästa gråta-på-tåg-låt.
Jag såg en del annat också, men var dels inte nog inspirerad av artistutbudet utöver dessa tre, dels trött som en iller nyss nedkommen från ett amfetaminrus på lördagen.

Nya Håkan. Nya REM. Nya Nick Cave (som dock förlagts, antingen hemma hos mina föräldrar eller någonstans i mitt rum). Gamla husgudar som inte sviker. Faktiskt. Alla tre albumen är precis vad jag hoppades på.

The Indelicates-albumet skär sig en delmor det mesta,men är ändå förmodligen ett av årets album. Mycket argare, vackrare och mer utmanande än nästan allt annat som kommit från öarna under de senaste åren. Försök lyssna till Sixteen och We hate the kids och sen dra på er stuprörsjeansen, fixa håret och dra till någon av de nischade klubbarna nere på stan. (Jag vet att jag gör det, med en växande klyfta på insidan mellan rädslan för att stanna kvar i min förlängda tonår samtidigt som jag fruktar att den ska ta slut, hipster- och indiehatet och identifieringen med stora delar av sagda företeelser. Blaurgh. Men, om popmusik fortfarande kan få mig att känna mig schizofren har den nog en poäng.)

På fredag fyller jag tjugofem. På lördag förläggs firande till herr Js vardagsrum och Dåliga Gatans dansgolv. Jag hoppas på utslitning av mina nya skor.