Egentligen borde jag citera Annika Norlin igen.

Åh.

Fantastiska Annika Marklund.

Och hon har rätt. Femton var nog det vidrigaste året. Åren precis före och efter var också hemska, men mycket kulminerade nog det året. Mitt femtonårskalas då jag grät över för slöa knivar, killarna som kallade mig fetto i korridoren, min menlöse pojkvän, skolans oförmåga att engagera eller utmana, grälandet med mina föräldrar, känslan av att vara en total utomjording, helt oförmögen att kommunicera min oändliga frustration, rädsla och ilska till resten av världen. Nattsvart hat mellan lektionerna som fick mig att dunka huvudet i väggen i hopp om att svimma. Jag hatade mig själv, både kropp och själ, så att jag ville kräkas. Jag avskydde mitt liv så mycket att jag ibland började spontangråta i helt normala situationer. Och hela tiden syntes ändå bara en välartad, om än lite udda, medelklassflicka. Jag var smart och verbal, kaxig och oblyg. Sådana som jag hade ju inga problem. Jag skolkade 60% av franskan i åttan och nian, fick ändå VG, och så länge jag klarade skolan och inte hade börjat supa var det ju inga problem? De fanns ju tjejer i min ålder som råkade betydligt värre ut, de som gjorde öppet uppror, söp och svor åt lärarna. De som svalt sig själva eller var tillsammans med genuint vidriga killar. Jag var så jävla bra på att ljuga och låtsas inför vuxenvärlden att ingen oro var nödvändig.

Men det blev bättre. Det tog tid och sjukt mycket jobb, men när jag kom loss från grundskolan, när jag sedan kom loss från gymnasiet och mitt gamla liv, när jag kunde börja välja själv vem jag ville vara, så blev allt bättre. Det tog tid för mig att sluta hata mig själv, att bryta med destruktiva tankemönster och beteenden, och jag kan fortfarande övermannas av samma känsla av kaos och katastrof som jag levde med då, men det blir bättre. Stora delar av min tonår är en enda röra i mitt minne, jag kan nästan bara minnas svärta, rädsla och tomhet, men jag överlevde. Hade du sagt till mig för tio år sedan att mitt liv inte alltid skulle vara en katastrof hade jag förmodligen bara skrattat (det kan jag fortfarande göra under mina dåliga dagar), men mitt liv är inte en katastrof längre.

Jag hoppas att jag aldrig glömmer bort hur trasigt livet var när jag var femton. Jag hoppas att jag aldrig börjar tycka att emotrollen är patetiska och borde skärpa sig. Jag hoppas att alla trasiga femtonåringar möts med respekt och välvilja. Jag hoppas att de hittar någon som lyssnar och kan hjälpa. För livet blir så oerhört mycket bättre än vad det är när man är femton.