Sweet like nothing at all

Jag insåg tidigare idag att typ allt jag skrivit här under hösten försvunnit. Damn.

Jag måste sluta glömma bort hur mycket jag älskar The Libertines.
Jag älskar dem för vad de var, men kanske mest för vad de hade kunnat bli. Jag tycker att Babyshambles och DPT är helt ok band, men de kommer aldrig upp i samma klass som, framförallt, Up the Bracket. Det albumet är allt som är viktigt och vackert och fantastiskt med musik. De förde mig samman med en av mina bästa vänner, som trots att hon växt upp på andra sidan jorden har samma känslor för det albumet som jag. Det ger tröst och ilska och glädje och sorg och dans och allt som är väsentligt. Det andra albumet gör samma sak, fast sorgen överväger. Allt gick så fel och ändå, trots att det är ett dokument över något i sönderfall, så finns det få album som får mig att le och dansa och överge alla mina knäppa upphakningar och paranoior på samma sätt.

The Libertines har gett mig några av de bästa ögonblicken i mitt liv, trots att jag aldrig fick se dem live. Att totalt tappa fattningen i grupp, att känna samhörighet med människor från helt olika platser och med i övrigt helt olika liv, bara genom det bandet, hör till de uplevelser som mest öppnat mina ögon för hur lite allt annat betyder om man har det där som gör att man känner att man hör ihop för att man, trots allt, värdesätter samma saker. Visserligen splittrades det också, precis som bandet, när vi alla gick åt olika håll, men trots att jag har mycket lite kontakt med några av de människor jag träffat genom The Libertines så känner jag fortfarande att jag har mer gemensamt med dem än med människor jag träffar varje dag och som folk i allmänhet kanske skulle tro att jag har mer gemensamt med. För, i grunden vet jag att vi är ute efter samma sak.

I övrigt? Jag såg en rätt bra film igår (Romance & Cigarettes) och övertalade Erika om att Blackadder faktiskt är bra. Idag har jag mest sovit och läst. En bra söndag.