Indelicately put.

Min sönderslagna hand har fått sällskap av ett rejält gäng blåmärken. Mitt hjärta hoppar och jag har inte sovit ordentligt.

Värt det. O ja. Att skriva något ordentligt om gårdagen känns besvärligt och svårt, den innehöll oerhörda mängder intryck, det känns som jag gått genom köttkvarnen flera varv, både fysiskt och känslomässigt.

Då utgår man från musiken och ser om man kan få någon ordning på saker och ting.

Juvelen: Sjukt mycket roligare än vad jag väntat mig. Klockrent sällskap i form av adoptivlillasyster Petra som jag inte träffat på två år. Vi hakar fast i varandra och tårarna var inte långt borta. Den tolvåriga lilla tjejen jag adopterade för sju år sedan har blivit ganska stor nu, fortfarande vacker som en dag och superrolig.

Jeans Team: Dans, dans, dans. Snurrar runt i baren, dricker whiskey (aj aj, misstag, jag har svårt att bromsa mitt intag av den drycken), klipper till Johan, skrattar, örfilar upp Johnny, fortsätter snurra och skratta.

The Futureheads: Vid försök att ta sig fram till kravallstaketet lyckas jag och Johan ramla raklånga bakåt på golvet. Sjukt kul, även om jag inte är helt klar över varför vi ramlade. Bandet går på och mitt huvud exploderar. Jag härjar mig blå längst fram, vilket känns idag, mina överarmar är täckta av blåmärken, mitt ena knä är helt lila och mina revben värker. De spelar Hounds of Love och återigen är tårarna på väg fram. Ross skrattar och är stentuff, som alltid. De avslutar med Man Ray och efter det är allt lite dimmigt. Adrenalin och whiskey är inte alltid världens bästa kombination. Johan höll tydligen på att bli utslängd, jag var dumärlig mot observanta människor jag inte känner och när adrenalinnivån äntligen gick ner brast något i mig och jag tappade kontrollen över känslorna helt. All stress och ilska jag byggt upp sen jul kom ut i ett gigantiskt utbrott, jag grät och skrattade och svor om vartannat. Timbuktu sa dock att det ordnar sig och jag gör goda val när det gäller vänner som kan plocka upp bitarna när jag kör in i betongsuggor i sån jävla fart att mina mentala navkapslar hamnar i tallkronorna. Till slut somnade jag, sminkad och fullt påklädd i soffan, fullständigt slutkörd.

Idag mår jag som jag förtjänar, men att ha sällskap när man börjar plåstra ihop ett blåslaget ego och undrar över varifrån vissa av de fysiska blåmärkena kommer gör saker och ting enklare. Jag känner mig urlakad, men massor av saker fick utlopp och avslut igår, vilket känns som en fördel, även om jag ett tag trodde att jag slutligen gått över gränsen till fullständigt vansinne. Kul hade jag, i varje fall.