Overrated

Jag har inte firat midsommar på fem år. Inte i år heller. Jobb känns mer motiverande, jag behöver pengarna och nog mycket goodwill för att få fler dagar trots att jag envist säger nej till en hel hög dagar när annat är inplanerat.

Konstigt nog, för det här med att vara ledig tycks inte vara något jag kommer överens med. Jag är uttråkad och frustrerad och klaustrofobisk mest hela tiden och önskar att jag kunde slippa allt jag tagit på mig som inte är jobbrelaterat. Drömmen lockar inte, inte heller eskapismen. För mycket politik och för mycket skit ivägen för visionerna. Lajv är, vad folk än hävdar, en konstart, och jag stöder demokrati och jämlikhet i alla lägen, utom när det gäller konst. Alla kan inte klara av allt och att säga att de kan det är att se till att dels de man pushat upp kraschar, dels att visionen inte ens är i närheten av att uppnås. I det här läget är jag stenhårt fascistisk, vilket mina samarbetspartners allihop vet. Kan du inte spela något, klarar du inte av att fixa utrustning eller de praktiska detaljerna utan att mer eller mindre dras genom processen av välvilliga, halvvägs utbrända arrangörer och mesiga vänner är hobbyn nog inget för dig.

Jag skulle ha lyssnat på varningarna och inte hoppats på en förändring. Vintern och våren sög engagemanget för ungefär allt utom basic suvival och musik ur mig. Jag är ledsen, jag blir inte roligare än så här just nu. Jag vet inte vad som är fel (och ingen har rätt att ta åt sig den tvivelaktiga äran för mitt vinglande utom jag själv), jag vet bara hur jag ska göra för att hålla näsan över vattnet. Det här är inget nytt, jag önskar bara att Roddy kan få rätt, att det inte kommer att ta tio år till att fixa mig.