Det går fortfarande inte in.

Bang, så var det höst. Plötslig kyla, dimma över älven när jag cyklar till jobbet och frusna kinder. Jag är trött hela tiden, att begripa och förtränga samtidigt tär på krafterna. Det går som inte att få in i huvudet att jag aldrig mer kommer att träffa honom, att han inte kommer att sitta i något av mina vänners kök och skratta nästa gång jag kommer hit. Det är så sjukt och svårbegripligt att han valde att inte fortsätta slåss. 24 år gammal, vansinnigt smart och rolig, med en i teorin ljus framtid valde han bort allt.

Jag hann bara med en resa till Storforsen. Jag var där igår, det regnade och jag såg inte en enda människa. Jag låg på ravinkanten vid Döda Fallet och satt på klippor invid forsen. Vattnet kastas så högt på vissa ställen att man kan känna doften av älven (vagt metallisk) och på vissa platser kan man höra klipporna under vattnet skava mot varandra. Det var så groteskt vackert att jag för en stund tappade greppet om var jag slutade och vattnet började.

Världen går vidare.