Skräck beväpnad med hårtork,

Jag är livrädd för frisörer. De får mig att känna mig som om jag är en blyg femåring igen. Jag har inga större problem med att gräla och/eller klaga. Det må gälla myndigheter, auktoriteter av andra slag, vänner eller lite vad som helst. Frisörer får mig dock att krympa. Jag vet inte vad det är. Att de har auktoritet att döma utmitt utseende, min hårkvalitet, min stilkänsla eller andra viktiga saker för någon som är så ytlig och osäker som jag trots allt är? Att de alltid är perfekt uppfixade, apsöta och supertrevliga? Jag vet inte, men de ser till att jag överhuvudtaget inte kan öppna käften

Vadan denna plötsliga bikt?

Igår var jag hos en frisör för första gången på över ett år. Tjejen som klippte mig var 19. Fem år yngre än mig. Och jag pallade inte att ha en åsikt. Vad hon än sa svarade jag med en nick eller ett försiktigt jakande. Resultatet? En knapp toppning av håret. För 370kr. När jag kom hem var jag så besviken och hade sån ångest över det hela att jag spenderade stora delar av kvällen med att tvinga undan tårarna och försöka svälja bort mitt panikillamående. Kul.

Men. Jag lyckades. Jag gick dit, klagade och fick en ny tid. Grattis till finfina modpoäng. (Och tack till Therese som följde med som moraliskt stöd...)

Jag har någon form av insektsbett i armvecket.Det ser lite ut som omjag går på heroin. Snyggt.