When you look at me do you see someone with a future?

Ibland tror jag att jag ska spricka mitt itu. Inte av ångest och panik, utan bara av helt vanligt vem-är-jag. Det blir så tydligt nu när jag jobbar, när jag är praktisk och duktig dagarna i ända och får cabin fever och cellskräck på kvällarna. Då går jag ut och går, oavsett vad det är för väder, går genom skogen och gatorn där min barndom utspelade sig och har musiken dånande i huvudet och önskar mig en utomståendes definition. Att jobba med min kackiga självkänsla skulle vara så mycket lättare om jag faktiskt hade någon känsla för vad som är jag. Vem som är jag.

Samtidigt vet jag att det är så här jag är, så här jag alltid har varit och så här jag alltid kommer att vara. Splittrad, vilt flängandes mellan ytterligheter och olika sätt att vara. Det är svårt att fånga mig då, och jag antar att det är bra.

Det är tur att det finns tallar och hallon i skogen.