Det är de ljusa nätterna man saknar när man inte är här.

Jag har träningsvärk. Värt det. PDOL må vara en skugga av sitt forna jag (en gång i tiden var det landets bästa gatufestival) men gårdagen var värd ansträngningen. Att jag sen var utan sällskap mellan halvåtta och kvart i tio kan jag leva med. Roasters hade g&t och lånetidningar, Krokodiltorget hade Ronny Eriksson. När jag sen fick sällskap var det mitt främsta danssällskap, passande nog, då Fattaru/Max Peezay/Basutbudet spelade i drygt två timmar. Sjukt kul. Max ser ut som en glad liten sexåring, vilket är rätt rart. Att det sen alltid finns miffon som står längst fram som statyer är en annan sak. De brukar dra ganska kvickt så fort de största hitsen har spelats. Förutom killen som stod framför oss och muttrade om Mina Hundar fram tills Basutbudet drog igång då. (Kan man inte starta en kampanj? Om t.ex MABD alltid började med Fyllskalle så skulle nötterna silas bort mycket fortare.) Vi dansade så intesivt att jag i slutändan började känna mig som Orre i onsdags. ("Min rumpa löper amok, jag kan inte kontrollera den!" Och ja, vissa delar av min bekantskapskrets är helt vansinnig.)

Kvällens stora fråga blev dock: Varför är inte Mando Diao planetens största band? Min kärlek till dem blir mer och mer oreserverad för varje gång jag ser dem. De är så sjukt tighta och energiska, alltid, att jag tappar andan. Jag har sett dem på pyttesmå klubbar och nu på en rejält stor spelning och det känns alltid likadant, utomjordiskt. Att de med så små medel (überklassisk british invasion-rock) gör så mycket är starkt och fascinerande och fantastiskt. Gustav och Björn har dessutom en ustrålning som säger rockstjärna mer än någon annan jag sett. Inte ens Håkan eller Pete Doherty, som är de mest karismatiska artisterna jag sett i övrigt, kommer i närheten. Det Gustav och Björn har är samma sak som fick folk att tro på Robert Plant när han skrek att han var den Gyllene Guden, det är så mycket större än dem och brinner så mycket starkare än konkurrenternas.
Dessutom, att de kör sin största hit, Sheepdog, som ballad är så sjukt coolt. NSDs recensent hävdar att de snart sprungit om The Hives. Jag misstänker att han har rätt. När de spelat klart kunde jag knappt stå och såg enligt min käre kusin ut som om jag hade duschat. Det brukar vara ett bra betyg.