At least I'll author my own disaster.

Igår var jag på halvvansinnig fest hos David i Boden. Superroligt, jag skrattade så jag fick kramp, speciellt när jag och Anna gav pojkarna porriga danslektioner (eh, jag och Anna har inte så många spärrar), när Orres rumpa löpte amok och när Anna försökte spöa värden. Vin, öl och kanellikör gjorde dock att min mentala/emotionella skyddsutrustning for all världens väg, och när en gäst jag tidigt under kvällen ringt dit väl dök upp (efter midnatt) bröt jag mot hundra olika regler jag gett mig själv för att bibehålla en någolunda ok självrespekt. Suck. Dessutom var jag nykter nog att vara fullt medveten om vad som pågick. Satan. Men å andra sidan, hellre kniven i hjärtat så att jag känner att jag lever än konstant limbo och tristess. Sammy och Anna får skälla ut mig och jag får skämmas som en hund för att jag inte har någon självbehärskning. Å andra sidan var det inte bara jag som inte var helt opåverkad. Hah.

Idag körde jag hem från Boden på eftermiddagen. Bränslemätaren på det röda, alldeles för fort och med musiken precis under det läge där högtalarna börjar vilja ge upp. Fin illustration av mitt mentala tillstånd.

Imorgon åker jag till Skellefteå och Trästocksfestivalen med distankollektivet. Of Montreal, Familjen, MABD ligger högst på listan. The girl screams VIOLENCE!


Sommarblandband, eventuellt med några repriser från det förra:

Of Montreal - The past is a grotesque animal
Paranoia, desperation, frustration. När Kevin Barnes slutar svammla blir hans mani mindre irriterande och hans musik ännu bättre. Den här låten är som ett slag i magen, varje fras betyder något för mig och ganska ofta är det så här det känns att leva i mitt huvud. Dessutom är den närmare tolv minuter lång. Jag gillar att bli insugen i musik, och den här låten är monoton och lång nog för att jag helt ska tappa kontakten med verkligheten.

Kid Sister - Control
Anna undrade i början på sommaren när fan jag börjat lyssna på hiphop. Jag bråkade lite och hävdade att jag lyssnar på nästan alla musikstilar, så länge det är något specifikt i musiken som tilltalar mig. Jag vet av erfarenhet vilka musikstilar som innehåller saker jag gillar, därför undviker jag dansband och dödsmetal. Jag vet även att majoriteten av alla hiphoplåtar jag hör tråkar ut mig efter en minut. Så icke den här. Uppkäftig, elektroblippig och skitcool. Som MIA fast med mindre etnoinfluenser. Helt klart en av sommarens bästa låtar och dessutom soundtracket till min och Annas fantastiska danslektion igår.

Architecure in Helsinki - Heart it races (YACHT's I should coco mix)
Sommarens låt. Punkt slut. Här remixad av fantastiske YACHT.

Stars - Your ex-lover is dead (Final Fantasy remix)
God, that was strange, to see you again - I chose the feeling and you couldn't choose - I'm not sorry I met you, I'm not sorry it's over. Jag vill gråta varje gång jag hör den här låten. För det mesta är det inte den effekt uppenbart sorgliga ballader har på mig (jag brukar bli frustrerad) men hela låten känns som något som glider en ur händerna utan att man kan kontrollera det. Stört vackert.

The Organ - I am not surprised
Jag är i grunden sångerska. Fantastiska vokalister är därför något som alltid får min uppmärksamhet. Katie Sketch låter som Morriseys och Siouxsie Siouxs hemliga dotter. Att hennes band sen spelar fantastiskt melankolisk och vacker 80-talsinspirerad, orgeldriven musik gör inte saken sämre. Tyvärr splittrades bandet förra året.

Voxtrot - Firecracker
Jag sa någon gång i vintras att den här låten skulle spelas sönder och samman av mig under sommaren. Sant. Voxtrot är så pop att det nästan blir fånigt, men när låtsnickeriet är klockrent och Ramesh Srivastavas röst lägger till den tidvis småspruckna desperation som behövs för att göra det intressant så smälter mitt inte särskilt djupt nedfrysta hjärta på stört.

Black Wire - Brain dead
Sex. Sex sex sex sex. Jag ÄLSKAR Black Wire. De är som Sisters of Mercy utan behov av autotune, The Strokes på amfetamin och alla undantryckta våld- och seximpulser man hinner med på ett år intryckta i brutala, skitiga popsånger. Live är de demoniskt bra och deras Hard to love, easy to lay (a-sidan till Brain dead) är en av de låtar som fått mig att svettas och tappa huvudet mest på dansgolvet. Med tanke på hur mycket jag undertrycker mitt libido så är det tur att band som Black Wire finns och låter mig subliminera det hela.

Mushman - Lost like children
Filmen Almost Famous är fantastisk. Likaså filmen Saved! som är en framtida high school-filmklassiker. Dessa två filmer har en sak gemensamt: Patrick Fugit. Fantasiskt charmerande skådis. Fulsöt, begåvad och med i övrigt intressanta rollval. Han spelar dessutom gitarr i fantastiska bandet Mushman, som spelar drömsk, barndomsromantisk pop. De verkar föra en ganska sporadisk existens, men är ett av de bästa banden jag vet att somna till.


Slut, för den här gången.