Personligt nog?

"It's something I theoretically know, but still fail repeatedly to remember at critical moments." - Eve, in en diskussion om vår likartade relation till det motsatta könet.

Det är nämligen så att jag nästintill kroniskt glömmer bort allt vad sunt förnuft heter i mina förälskelser. Detta har jag helt förnuftsvidrigt och fördomsfullt bestämt beror på att jag spenderat stora delar av min övergång till ett någolunda vuxet liv med egostörda musikertyper som ofta glömmer bort att andra människor existerar. Jag har alltså helt enkelt tränats till att stänga av mitt förnuft och min självrespekt när jag ska hantera männen i mitt liv för att undvika att bli galen eller mordisk. Sunt och fint. Och trots att jag vet detta, trots att jag i mina indiestorasysterutläggningar alltid påpekar att "killarna i banden är det ingen idé att jaga, de är antingen as eller omedvetna om att omvärlden påverkas av deras handlingar" så slutar det allt som oftast med hysterisk hjärtklappning och kringelikrokar för att vara till lags riktade mot något narcissistiskt halvas i skinnjacka med gitarr. Och det driver mig till vansinne. Jag vet nämligen att den romantiserade bilden av musiker inte stämmer. Att vara någons inspiration innebär allt som oftast att man ignoreras när man inte behövs, samma sak om man är den omhändertagande typen som ser till att killen ifråga tar sig i kragen och hjälper honom när han står helt handfallen inför den enklaste vardagsuppgift. Man blir reducerad till ett redskap, ett trappsteg. Uppskattad, men oerhört utbytbar.

Detta till trots hävdar jag fortfarande att musikerasen i mitt liv varit trevliga, fantastiska killar. Men jag har å andra sidan aldrig hävdat att jag är särskilt konsekvent. Genomanalyserad av mig själv, men fullständigt oförmögen att göra något konstruktivt av mina slutsatser.