Snart är bara Dylan kvar...

I förrgår var det två år sen farfar dog. Jag sörjer honom inte direkt, men saknar honom hela tiden. Speciellt när jag är hos mamma och pappa. Jag saknar hans värme, kaffedrickandet, de starka händerna och skrattet som var lika bullrande och hjärtligt när han var gammal, ihopsjunken och trött som när jag var liten och han var den största människan på planeten.

Det är tre veckor sen Axel dog. Begravningen är på fredag, och jag hoppas att jag då kan begripa att han är borta. Morfar, farmor och farfar var gamla när de dog, deras begravningar var sorgliga, men naturliga. Axel var inte ens 25 och hans död var inte naturlig. Jag är bitvis livrädd för begravningen, bitvis längtar jag. Jag vill få förstå, på riktigt, att han inte kommer att komma tillbaka.

Det är tur att det är höst, det lyfter hjärtat en aning.