Vi återupptar nu de normala...sändningarna?

Whatever. Sommaren är slut, jag har lyckats fixa internet på Ålidhem, så nu tänker jag återuppta mina bloggblandband. Som alltid, z-share, så det går bra att provlyssna.

M.I.A - Bamboo Banga. Fröken Arulpragasam blir lite coolare och bättre för varje låt jag hör och Kala var sensommarens mest efterlängtade skiva. Den inleder med...Bollywood-körer, lager-efter-lagerproduktion och jag tycker fortfarande hon låter som Einstürzende Neubauten skulle gjort om de inte varit så förbannat tyska och pretentiösa. Att hennes efternamn sen låter som en trolformel från valfri serietidning? Extra bonus.

Black Wire - Promote the Happy Hours. Oh, oh, oh, ooooh. Ett av den senaste årens bästa brittiska band, tyvärr nysplittrade. Jag har skrivit om dem tidigare, och står fortfarande för allt jag sagt. Lyssna, det räcker så.

The Pan I Am - Vanilla Death Baby. Från ett annat fantastiskt, splittrat band kommer Ed Larrikin. TPIA låter inte alls som Larrikin Love, men när mitt hopp om att Eds Patrick Wolf-artade typ av skruvat genialisk kreativitet ska fortsätta vara en del av mitt liv.

Frankmusik - Made Her Smile. Mindre skruvat, mer pop, men hysteriskt på ett ganska charmerande vis. Popjustice hävdar att man bara kan dansa till Frankmusik "if you're on that killer rave drug called ecstasy". Jag vet inte om jag håller med. Det kanske blir lättare att inte skada sig då.

Stars - The Night Starts Here. Jag måste komma ihåg att lyssna på den här inför varje utekväll i höst. Groteskt vackert.


Nu måste jag sova.