Abel, c'mon.

När allt blir för tungt hjälper ingenting. Inte att äta ordentligt, inte att träna, inte musik, inte A:s armar och hjärtslag, ingenting. Jag sitter med sälen Sigge i knät och vill gallskrika och gråta men det enda jag lyckas med är att knyta in mig själv i en överspänd liten boll av rädsla och tomhet. Den grå tunneln är tillbaka och spindeln klänger på insidan av mina revben och det enda jag kan göra är att vänta ut helvetet och önska att det är sista gången jag behöver må såhär.