One good reason

Litteraturlistan är från en annan planet, helt galen, men litteratur- och språkhistoria är ju min grej. Pepp.

I början av november fick min hjärna kortslutning. Då hade jag inte varit lugn mer än någon timme åt gången (förutom när jag varit apatisk eller överdeppig) på över ett år. Jag hade haft en nästan konstant känsla av annalkande katastrof hela hösten och oftast kändes det som om jag hade brännblåsor på insidan av huvudet. Till slut orkade något inte mer och alla säkringar slog ifrån. Ända sen dess har det känts som om jag går på valium, även i de mest intensiva ögonblicken har jag varit begravd i ett luddigt lugn. Det är mycket ovant, men förmodligen väldigt nyttigt. Jag har tillochmed nästan slutat vara rädd för att tempot ska dras upp igen. Nästan. Jag litar inte överdrivet mycket på min egen balans.

Helgen blev förövrigt bra på det hela taget. Dåliga Gatan levererade, som alltid. Jag tror att jag log konstant från att vi klev in på Operan tills jag ställde upptäckte att jag tappat förmågan att fylleäta. Trist. Men, att vara i det läget av jag-kreverar-av-glädje som herr Tubkatts eminenta musiksmak (Voxtrot på radion!) genererar är värt oproportionerligt stor baksmälla och träningsvärk dagen efter.

(Jag har förövrigt fått tag på soundtracket till Wristcutters - A love story och svär över att jag kommer att ha tur om jag ens kan få tag på den på dvd. Jävla SF-monopol. Jag har längtat efter den här filmen hur länge som helst, men chansen att den går upp på bio utanför storstäderna, om ens där, verkar inte överdrivet stor. En film med Patrick Fugit, Gogol Bordello-musik och Tom Waits torde vara väldigt mycket min typ av film.)