Even though nostalgia ain't what it used to be...

Mina minnen av gymnasiet är mycket mer negativa än min gymnasietid förtjänar, det vet jag. Skolan får ibland ta skiten för att allt annat i mitt liv var ganska vidrigt under hela tonåren, när det i själva verket var så att skolan, närmare bestämt Bodens musikgymnasium, förmodligen räddade om inte mitt liv så åtminstone mitt förstånd. Jag vill bli lärare på grund av de lärare jag hade där (Stefan & Carina S ftw!),jag lärde mig att pretentioner inte är farliga och att ambition är bra, att man alltid måste tänka på vad man gör, hur det uppfattas och varför man gör det, att inga kulturyttringar är ”fel” eller isolerade från påverkan från omvärlden, att begåvning inte är värt ett skit utan massor med arbete och att man inte är sin produkt, eller ens sina förmågor. Jag fick min identitet på det stället. Utan musikgymnasiet hade min dåliga självkänsla varit katastrofal, min vacklande självständighet hade varit obefintlig och min småkackiga sociala förmåga totalhavererad.
Jag tenderar att ibland glömma bort, eller förringa Musikgymnasiets betydelse för min personliga utveckling. Ibland ser jag bara skiten, min blyghet och mitt dåliga självförtroende som gjorde att jag inte kunde göra det mesta av tiden eller undervisningen, min trötthet och all ångest som såg till att jag under långa perioder levde i dimma ligger som ett filter över hela min tonårstid och ett gäng av åren efter.
Men det fanns så mycket bra. Musikgymnasiet var den första plats där jag kände mig hemma, trygg och självsäker. Tidigare hade skolan fått mig att känna mig som en utomjording, men på musik var jag en utomjording bland andra. Det lade grunden för att jag tillslut accepterade att jag nog aldrig kommer att känna mig bekväm i större sociala sammanhang, att jag alltid kommer att känna mig som en utomjording, men att det faktiskt inte gör något.

I lördags firade Musikgymnasiet sitt tjugoårsjubileum. 240 gamla elever och lärare var närvarande. Firandet inleddes med en konsert på ett i det närmaste fullsatt Hildursborg, en konsert som innehöll Idolvinnare på kompgitarr, operasångerskor, Så ska det låta-pianister, män som spelade dammsugare, bassistskämt i massor, skratt, Jack Blacks hemliga lillebror/klon och drivor med nostalgi. Konserten avslutades med att samtliga gamla elever stod på och runt scenen och sjöng för Tommy, mannen som startat och drivit Musikgymnasiet och levt med det i tjugo år. Sedan fortsatte kvällen med storfest i skolans matsal, med galet god mat, billig dryck, jamhörna och folk jag inte träffat på år och dar samt mina två bästa vänner. Det drevs med nazistfrisyrer (den klassiska, inte den rakade), sjöngs fyrstämmiga snappsvisor, dansades och hades flashbacks av rang i musikkorridoren. Folk flirtade med samma människor som under gymnasietiden, många satt hörn med sina ex och tokskrattade och folk som inte kände igen mig och inte visste att jag existerade på gymnasiet tokstötte på mig. Efter festens avslutande klockan ett, en skamlig tid, harvlades det vidare till Bodensia för dans, öl och terroriserande av personal. De hade inte väntat sig en våg av gäster mellan ett och två, helt klart. På Bodensia dansades det till åttiotalshårdrock och Justin Timberlake, klättrades på bar- och garderobsdiskar och skvallrades vilt. Tio i tre stod så femtio före detta musikesteter på dansgolvet och dansade tryckare med den som vid temponeddragningen stått närmast. Sen blev det efterfest med glad sång i ett vardagsrum, grannar som ringde på efter tio minuter och om möjligt ännu mer skvallrande och svammelsnackande. Halv fem hämtade PeO mig, fem somnade jag i hans dotters rum med ett leende på läpparna.

Igår åkte jag tåg i drygt tre timmar. Bakfull och på fyra timmars sömn. Okul. Men, Så. Jävla. Värt. Det.