Got a kitten in my hair?

Skum helg. Drömmar och overklighetsnoja och tillklantningsrädsla. Vänner förtjänar bättre än mig, ofta. Men vänner som orkar med ska man behålla och inte klanta bort.

Klaustrofobin är borta, jag har snackat mig själv ur den och övertalat mig själv att jag kan läsa ett ämne i taget och om saker blir för små och besvärliga kan jag alltid försöka byta stad. Allt går att lösa, jag behöver inte ha panik över något, antar jag. Finns det något jag behöver oroa mig för? Gud, jag önskar att jag visste vad alla andra tänkte och kände, jag kan inte se det på dem och det stör mig.
Är allt tryggt nu? Nejihelveteheller, men jag är balanserad för tillfället, jag vet vad som är fel och jag vet varför och hur man ska lösa det. Man dricker té, lyssnar på Tori i'm okay when everything is not okay och är så sjukt tacksam för att vänner som Johan och Erika existerar på bra avstånd så att man inte behöver trepanera sig med en borrfluga när hjärnan vägrar fungera. Även om jag får dåligt samvete, för jag kommer aldrig att kunna hjälpa på samma sätt.Jag gör té, det är det enda jag gör när världen krisar, när saker går fel, jag gör té. Jag gjorde té när morfarfarmorfarfar dog, jag gjorde té åt Anna när hennes pappa var som sjukast, jag har gjort té åt alla mina vänner som någonsin kommit till mig med sina problem. Jag är inte säker på varför jag tror att det hjälper, men det är vad jag gör. Té. Möjligtvis kan jag krama och fysiskt stötta, men komma med råd och mentalt stöd och hjälp? Nej. Té.

Té, förihelvete. Baby, what have you been smoking?