Tiden går, tack.

Jag är lugn nu. Tentapluggspanikveckor är bra, jag tvångsstrukturerar mitt liv och pallar att sova rätt mycket. Utan panik och obehagliga halvrealistiska drömmar som förvirrar och rubbar balansen. Jag drömmer bara pluggdrömmar, man fan heller att något från dem fastnar. Istället tvingar jag mig själv att läsaläsaläsa och blir arg när jag får för mig att jag inte förstår. Panikkänslor, konflikträdsla och besatthet kan flyttas från dröm till verklighet, men inte positiva saker och kunskap, tydligen.

Så då läser man. Och läser och läser och lyssnar på Laura och sjunger med (I know he thinks it makes me weak but it only ever makes me strong) så att grannarna säkert snart kommer att komma farande med häftapparaten och isolerar sin hjärna tills man har fått ordning på vad man tror och tycker och vill och önskar. Jag kanske vet snart, jag kanske förstår snart. (Snälla, jag vill förstå snart.)

Det snöar igen, och nu fungerar kameran. Jag tycker om träden utanför köksfönstret, även om de spenderade hela hösten med att fröa av sig in i lägenheten. Det här med björkstäder är nog en bra idé, men det är mindre bra om man inte har någon dammsugare. På vintern är det hursomhelst helt stört vackert.




"The man of my dreams lives in my TV" - Alfie var på Never Mind the Buzzcocks förra veckan, med Noel Fielding och Bill Bailey i samma lag, Donny Tourette (argh argh stab argh) i motståndarlaget och Simon Amstell som värd. Helt fantastiskt ("he's a professional comedian, you're not gonna win!"), men samtidigt ganska surrealistiskt. Alfie och de andra skulle aldrig bli kända, de skulle existera i sitt lilla hörn av världen och jag kan inte hjälpa att jag blir lite bitter på att större sammanhang tagit dem från mig. The Holloways har aldrig varit den typen av band. Inte i min värld. De var min och mina vänners hemlighet, det band som skrev låtar om saker som hände i våra liv och jag tror inte att någon av oss någonsin trodde att någon annan egentligen skulle förstå varför vi älskade dem. För det är inte kvaliteten på musiken, det är inte någon form av originalitet eller innovation. Det är humor, igenkänning och soundtracket till en specifik grupp människor, vilket är varför det känns så skumt att en av deras singlar dykt upp på studentradion och att Alfie är på humorprogram på BBC.
Det var fortfarande aproligt. Första delen av tre finns här, och jag rekommenderar att ni ser det, även om ni kanske inte begriper exakt varför det är så kul.