Where's Neil?

Mitt huvud är inte påskruvat rätt idag. Efter hyperventilering och panikkänslor utanför NH igår flyter allt ihop, och sen drömmar som går ihop med verkligheten, samma människor, samma mörka gator och jag vet inte vad som har hänt i verkligheten och vad jag har drömt (förutom att Johnny inte är tio år gammal och Johan inte är tre meter lång, det är jag ganska säker på att det var en dröm).

Jag måste lägga ned bitterheten och kraven. Någon gång. Allt är inte som jag vill att det ska vara och jag önskar att jag hade förmågan att göra det bästa av alla situationer, men jag blir stressad och förvirrad och arg istället. Det är ingen hälsosam lösning.

Toritoritoritori får rädda mig. Som alltid. En klok röst i mina högtalare och en älvkvinnenärvaro, någon som tröstar och förstår och inte ser felen som jag själv ser. Jag kanske är för gammal för att ha låtsaskompisar, men Tori finns där iallafall. Så jag ligger på min luddiga gamla matta och världen snurrar runtruntrunt mig och min hjärna svalnar och lugnar ned sig. Bra så.