Memorize the City

We pulled a boat down to the dock and stole two steady oars
I pushed you off into the dark: acrisius favours
And from above the great abyss
You threw pennies in and wished for the feeling of wanting
Nothing more

Det tar ungefär ett halvår för mig att bli klaustrofobisk. Umeå har varit på tapeten i ganska precis ett halvår nu, och jag börjar bli rastlös. Börjar kunna gatorna, iallafall de intressanta. Börjar känna igen alldeles för många människor. Samtidigt så vet jag ju att jag inte ens hittar lite än, att det finns massor med människor jag inte sett, massor med saker jag inte gjort, men ändå. Det känns litet och fel. Det kan visserligen vara mitt huvud som är litet och fel, det börjar bli dags för ett sådant ryck nu. Klaustrofobikänslan ledde till hyperventilation och helt huvudlösa tidningsinköp. Och sen hemkomst och total oförmåga till att göra något alls annat än att sitta och stirra och försöka läsa Gilgamesheposet (jag gör sånt när jag är trött och less, ger mig i kast med krångelsaker så att jag inte hinner tänka så mycket).

Jag lessnar ganska fort på att läsa sumerisk mytologi, så nu ligger Gilgamesh i bokhyllan igen och jag har inget annat jag vill läsa. Så jag stirrar och lyssnar på Azure Ray (jag verkar upptäcka alla Saddle Creek-band på en gång) och stirrar lite till och sjunger Laura Marling (I don't know, more every day?) och skriver svammliga och småseriösa mail till Johan och läser Sonic och blir irriterad. Igen. Jag behöver en musiktidning jag kan känna igen mig i. NME är för svammlig, Q är för...gammal, antar jag, Sonic tar sig själva på så inihelvete stort allvar och jag blir bara så less. Dummy är bra, men kommer bara ut en gång i kvartalet och då ska man ha tur om man råkar snubbla över den på någon svensk affär.

Imorgon öppnar sig helgen som ett stort svart hål. Att bo ensam suger verkligen ibland, då jag vet att om jag inte tar tag i saker och ringer folk (gudgudnejintetelefonen) så slutar det med att jag sitter hemma och tänker in mig själv i små, trånga ångesthörn. Speciellt när jag har ett klaustrofobiryck. Skolan må ha sina dåliga sidor (en eller sju) men jag träffar åtminstone andra människor när jag måste dit några dagar i veckan.

Jag blir verkligen tråkig när jag inte har något att göra.