Lick the spark.

Jag körde faktiskt till Boden i ren tristess. Det var glashalt och helt tomt på vägarna. Hem till Anna och PeO och metalfylld fest med Guitar Hero. Jag pallade i två timmar, sen satte jag mig i bilen igen och körde hem genom mörkret. Jag hade kunnat köra i flera timmar. Jag gillar kravlösheten och isoleringen i förflyttningar, medan jag rör på mig kan ingen ställa några krav på att jag ska göra något, finnas någon annanstans eller känna något. Ensam i Vlov på Bodenvägen behöver jag egentligen inte ens existera. Det är rätt skönt. Påtaglighet och tvång orkar jag inte med, och det är lite för mycket sådant just nu. Mer än fyra år till i samma stad, på samma utbildning och bland samma människor. Jag vet inte om jag kommer att klara av det, trots att en del av människorna är fantastiska och studiemotivationen är rätt ok.

Det är när klaustrofobin och tristessen kommer över en det är bra att ha en bil, en Vilgotson med Patrick Wolf i och tomma landsvägar. Demonerna kan ju försöka fånga mig i hundratio om de törs...