Time will strip it away?

Jag lider av Libertinestelepati. Jag hade världens ryck igår och lyssnade på båda albumen, alla sessionspår jag har samt tittade på dvd:n för första gången på typ ett år.

Det första jag såg när jag slog på datorn imorse var det här.

Det kanske verkar trivialt och fånigt, men för alla de som älskar/älskade The Libertines är det där viktigt. Bandet kommer aldrig att återbildas som det var, men de två som var det centrala, de som stod för låtskrivandet, mytbildandet och ideologin, kan stå på samma scen igen. Det är stort och fantastiskt, och jag är glad för deras skull. Det inger hopp om världen och om att vi inte hade totalt fel när vi valde att följa dem.

Så det så.

Tillägg, efter kontakt med Kara och lite annat folk: Tro inte på återföreningsrykten, tro inte på NME, men tro på det faktum att två män som förändrade mitt liv, och många andras, har hittat tillbaka till något som kan likna vänskap. Tro på att jag ser videoklippen och nästan vill gråta av glädje. För vänskap, kärlek och gemensam inspiration är alldeles för värdefullt för att trivialiseras och trängas ihop på tidningssidor. Det finns däremot mellan varje textrad, i deras leenden från igårkväll, i varje strängplink och känslan av att varje låt betyder något. Albumspåren, singlarna, sessionspåren...allt har en mening. I'm so glad we know just what to do och jag har inte tappat förmågan att tappa bort mig i deras antydningar och halvsanningar/översanningar. De har en plats i mitt hjärta få andra någonsin kan dela.


ETA, rätt mycket senare, och orelaterat till The Libertines:

Singellivet är verkligen toppen på det kapitalistiska isberget; det är inte fråga om behov, allt handlar om tillgång och efterfrågan - Raymond.

Tur att man har riktigt jävla roliga barndomsvänner.