"There goes the freakshow"

Jag är mycket medveten om att det faktum att jag lajvar diskvaliciferar mig från en hel rad saker. Vuxenhet, normalitet, etablerad coolhet. Ibland är det för jobbigt att förklara, för jobbigt att se folks kritiska och ibland nedlåtande blickar.

Det gör ingenting.

För på andra sidan omgivningens oförståelse, regnet, myggen, vätskebristen, stressen och smutsen finns det en annan värld. Ibland, när allt flyter, lever vi en dröm. Drömmen må kallas barnslig, förenklande och verklighetsfrånvänd, men den värld den ger oss är större och vackrare än vardagens grå verklighet. Eskapism är ett sätt att hantera livet när man inte är tillfreds, och det ger mer än bara effekt för stunden. Min verklighets problem och besvärligheter ter sig inte fullt så oöverstigliga när jag under en helg fått byta ut dem mot en annans problem. Att känna sig kapabel att hantera kriser och lösa besvärliga situationer, både i arrangerandet och under spelet, höjer mitt självförtroende gång på gång.

Att mina kumpaner sen är det mest fantastiska gäng misfits som vandrar på denna jord gör inte saken sämre. I deras kretsar bedöms jag utifrån andra förmågor och kriterier än i den vanliga världen, och det lägger grunden för en helt annan typ av trygghet.