Shimmer covers all the mess

Jag sitter på ett av mina fyra jobb. Nattjour, och det är ganska skönt att ha den stora tvåan för sig själv. Ute regnar det och i mitt huvud sjunger Roddy om vägar vi inte lämnar bakom oss. Det gjorde han igår också, när jag gick på vägar jag inte kan lämna bakom mig. Det finns bitar av mig här som jag borde samla ihop om jag någonsin ska bli en någolunda hel person. Här, och på massor av andra platser. I ett kök i november, en ö i augusti, en soffa i mars och på isen i februari. Bussar, tåg och mörka gator. Platser där jag fallit i bitar, sprängt mig själv eller slitits i stycken av andra. Pusslet som blev resultatet kan ta hela mitt liv att få begripligt, om jag ens hittar hälften av bitarna. It can't take ten more years säger han och ja, jag vet Roddy. Inte tio år till. Även om jag innerst inne vet att det förmodligen kommer att ta minst så länge. Det är så mycket jag inte förstått än, så många frågor jag inte fått något svar på. Det finns stora hål i mitt minne och jag vet att vad de döljer är viktigt. Jag kan bara inte komma ihåg vad. Så jag väntar, koncentrerar mig på att vara ung och på att klamra mig fast vid de bitar jag har kvar och de bitar jag hittar. När det inte gör för ont eller får mig att balansera på gränsen till att släppa taget. Ibland kan jag nästan känna gränsen mellan verkligheten och vansinnet och varje gång är det lika lockande att släppa taget och bara kasta mig ut, låta mig själv falla/flyga/flyta. Men sen minns jag vad som kan hända, jag minns andras ärr och trötta ögon, mitt eget huvud fullt av eld och skrikande demoner och jag klamrar mig fast, biter ihop och överlever en dag till.

En dag till.