I don't know where she ends and I begin

Det finns några kvinnor som genom sin musik byggt mig. Utan dem skulle jag inte finnas, i alla fall inte som den jag är.

Tori Amos - Siren. Tori sjunger om religion, sex och massor av annat med en röst som ibland låtersom mina inre monologer. Hon har lånat ut sig själv till ett träd i en av Neil Gaimans böcker. Hon är den viktigaste artisten i mitt liv.

Hole - Violet. Den här låten var det första jag hörde av Courtney Love. Jag var 14. Det var något av en uppenbarelse, en plötslig förståelse. Att vara söt och hålla käften var plötsligt inte det främsta alternativet, det gick att existera på ett annat sätt. Mitt liv hade nog varit lättare utan den insikten, men jag hade inte velat vara utan den.

Garbage - Only happy when it rains. Alla tjejer som vägrade vara glada och tacksamma på nittiotalet har den här låten i sitt soundtrack. Så även jag. Shirley får mig att vilja sparka sönder alla begränsningar, att spräcka dem i höga klackaroch med perfekt applicerat läppstift. Girl power i sin bästa form.

Siouxsie and the Banshees - Rhapsody. Den coolaste, mest begåvade och intressantaste kvinnan i den första punkvågen. Stilikon och motvillig förebild för alla gothtjejer på planeten (och jag var en av dem under en drös år). En av rockhistoriens bästa sångerskor. I år fyllde hon femtio och har nyss gett ut ett nytt album.

Dessa kvinnor är min heliga kvartett, de har byggt upp min personlighet, tröstat och stärkt när allt har varit jobbigt. De har varit mina systrar, mammor, gudmödrar och vänner. Tillsammans med Kate Bush, Hannah Fury, Karen O, Lisa Moorish, Cerys Matthews, Patti Smith, Debbie Harry, Kathleen Hannah, Björk, Melissa AufDerMaur, Kate Jackson och en jäkla massa andra damer håller de mitt huvud över vattnet.