Inte som det var tänkt.

Igår, i en ganska konstig kyrka i Norrfjärden, sjönk det nog slutligen in. Axel Otippad är borta. Begravningen fick det dessutom att sjunka in att vi är vuxna nu.

Men egentligen var det inte tänkt att det var så här det skulle vara. Vi skulle inte hetsa i samlad tropp till en kyrka för första gången på grund av en begravning, vi har ju inte gjort det för bröllop eller dop än. Grabbgänget skulle inte vara stiliga och ha nya Converse medan de skakade av gråt framme vid kistan, de skulle vara glada och om de rödögda skulle stå med armarna om varandra skulle det vara för att stötta varandra efter en intensiv svensexa eller något liknande. Gråten skulle inte få hans mamma att skaka, den skulle filtreras genom ett leende och en hatad bild skulle tas fram för att driva med någon, den skulle inte stå på en kista. Jag skulle få hälsa på Simon, som jag känt sen BB, med ett leende, jag skulle få spana på min mellanstadieförälskelse och konstatera att ja, han har det fortfarande/ew, jag var galen när jag var liten.
Men så blev det inte. Istället blev det spänningshuvudvärk, vita gerberor och sorg.

Vi är vuxna nu.