Always keeping all your borders up.

[Varning: Följande inlägg innehåller både självömkande, självfixering och förmodligen ett tidvis äckligt nedlåtande tonfall.]

Det måste finnas gränser för hur plötsligt det får bli så kallt att man måste sova med filtar ovanpå täcket. För tre dagar sen kunde jag ju knappt sova med täcke.

Det måste även finnas gränser för hur hårt saker får slå. I en fåtölj på UB, med en bok som är en eventuell uppsatsgrund slår det mig att det här är ju jag och som på beställning kommer illmåendet och svimmningskänslorna. Slå bort slå bort, och jag går till ett annat rum och läser om inter- arke- och metatextualitet istället tills jag är nog lugn och balanserad för att cykla hem i kylan. Att säga att jag lagt ner de uppsatsplanerna är väl ganska överflödigt?

Några av mina klasskompisar anser att "brännbollsträ" är ett värdeord. Jag försöker påpeka något om att tolka texten och sin egen reaktion aningen separat, men de verkar sitta fast i det pseudofrireligiösa "det känns så, för mig"-gunket jag lärde mig att hata sommaren när jag var sjutton. Det där folk känner efter hela tiden och inte kan bortse från ens den minsta lilla känsla utan genast måste agera utifrån den. Känslor är irrationella och får en att göra dumma saker, och de där allra minsta, hävdar besserwisser-Kattis (att sen besserwisser-Kattis iflertalet diskussioner med andra besserwissertyper hävdat att mänsklig rationalitet är en myt kan vi väl bortse från (mänsklig, eller åtminstone Kattisk, konsekvens är precis lika mytologisk)), kan man väl förihelvete bortse från lite då och då, framförallt om man har några som helst intellektuella ambitioner.
Men, H kallade mig ju för känslokall över morgonkaffet. Jag ifrågasatte det uttalandet och undrade vilken Kattis hon hade träffat så högt att det ekade i hela humfiket innan jag hann inse att en människa som inte gråter till filmer och som bara ger uttryck för överlägsen irritation eller skrattkrampsglädje över knäppa ordvändningar kanske uppfattas som känslokall i en miljö där folk gråter av Du är vad du äter och blir ledsna över kuggningar. Jag kan inte bestämma mig om jag är glad över att jag faktiskt lyckas lägga band på berg-och-dalbanan åtminstone på skolan eller om det oroar mig att folk jag ändå spenderat en hel del tid med missuppfattar mig och tror att jag är något jag absolut inte är. Jag är ju inte känslokall, jag är ju bara "en hyffsat ok skådespelerska när det behövs" (citerat direkt från Kattis-när-hon-var-arton). Jag vill ju vara äkta och på riktigt och alla de där andra positiva sakerna. Men vem fan skulle då orka med mig?

Sen tänkte jag en hel del på politik, identitet och den skavande klasstillhörigheten idag också, men det får jag skriva om någon annan gång.

Nu, stänger vi av självreflektionen för en stund och går och gör kaffe istället, Kattis. Skärpning.